IRC-Galleria

Jag behöver en rejäl dos av smärta ibland. För det är egentligen smärtan som är det vackra.

Minnen. Av resor, av ljuv saknad, av förväntan.

Att lite såra sig själv ibland påminner en om att man är vid liv. För att kunna leva fullt ut måste man stimulera alla sina sinnen, synen, känslan, smaken, doften och vad jag upplever som viktigast, hörseln. Det måste göra ont djupt i själen.

Egentligen så handlar det hela om att blicka tillbaka. Om att minnas de surrealistiska stunder då man tyst låg på golvet, mitt på natten med volymen uppskruvad. När livet gjorde så ont att man inte kunde röra sig. Och musiken skar sig in i såren och sved som salt.

I Lissabon upplevde jag kärlek. Jag levde av längtan att få se mina närmaste igen, uttryckligen längtan, inte förväntan. Jag levde av känslan att hemma ha allt man någonsin kan önska sig och ändå kunna vara långt borta och klara sig själv. Fast jag upplevde otroligt mycket och träffade människor som jag kanske inte mött om jag inte varit ensam så fanns det stunder jag egentligen önskade att jag kunde ha delat med någon. Och jag visste så klart vilka det var jag ville dela dem med. Det var kanske det finaste.

Att komma ihåg de där gångerna då man varit lycklig

och olycklig.

Lissabon, Sala, Wien, Köpenhamn, Barcelona.

Finland, Finland, Finland.

När man är ensam märker man på ett annat sätt att man är lycklig. Man har liksom tid att reflektera över det. Att fan anamma, så sabla vackert det här är! Med en kompis klassar man det som skoj. Inte alls sämre, men annorlunda. Man är inte så sentimental. Jag behöver dedär stunderna av ensamhet. För att själv komma underfund med vad jag finns här för.

Dit hör smärta och storm. Skönhet och lugn likväl.