IRC-Galleria

Jag behöver en rejäl dos av smärta ibland. För det är egentligen smärtan som är det vackra.

Minnen. Av resor, av ljuv saknad, av förväntan.

Att lite såra sig själv ibland påminner en om att man är vid liv. För att kunna leva fullt ut måste man stimulera alla sina sinnen, synen, känslan, smaken, doften och vad jag upplever som viktigast, hörseln. Det måste göra ont djupt i själen.

Egentligen så handlar det hela om att blicka tillbaka. Om att minnas de surrealistiska stunder då man tyst låg på golvet, mitt på natten med volymen uppskruvad. När livet gjorde så ont att man inte kunde röra sig. Och musiken skar sig in i såren och sved som salt.

I Lissabon upplevde jag kärlek. Jag levde av längtan att få se mina närmaste igen, uttryckligen längtan, inte förväntan. Jag levde av känslan att hemma ha allt man någonsin kan önska sig och ändå kunna vara långt borta och klara sig själv. Fast jag upplevde otroligt mycket och träffade människor som jag kanske inte mött om jag inte varit ensam så fanns det stunder jag egentligen önskade att jag kunde ha delat med någon. Och jag visste så klart vilka det var jag ville dela dem med. Det var kanske det finaste.

Att komma ihåg de där gångerna då man varit lycklig

och olycklig.

Lissabon, Sala, Wien, Köpenhamn, Barcelona.

Finland, Finland, Finland.

När man är ensam märker man på ett annat sätt att man är lycklig. Man har liksom tid att reflektera över det. Att fan anamma, så sabla vackert det här är! Med en kompis klassar man det som skoj. Inte alls sämre, men annorlunda. Man är inte så sentimental. Jag behöver dedär stunderna av ensamhet. För att själv komma underfund med vad jag finns här för.

Dit hör smärta och storm. Skönhet och lugn likväl.

BANNEMEJ skyffla iväg sig till gymmet nu fröken sömntuta. Jag har sovit 21 timmar nu (dock inte helt i sträck).

Satt här just och funderade på hur min dag skall se ut, eller det som nu återstår. Jag skulle vilja träna, gå och tvätta byke till TinTinTango, städa, träffa kompisar och åka till Esbo. Jag slogs av en alldeles orimlig insikt; jag är stressad över allt det här. Varningsklockorna ringer. Vad talade vi om igår med fru Psykologen?

Förra veckan var ett ståhej. Ett sabla springande hit och dit och kolleger i fara att antändas av blott en blick till höger och vänster. Riksdagsvalet hänger som ett tungt och mörkt moln över oss alla på Simonsgatan 8a. Mot slutet av veckan blev jag en robot. Be mig göra något och innan du vet ordet av är saken redan ur världen. Min hjärna programmerade sig att automatiskt ordna allt som skulle göras i viktighetsordning. Fixa, behaga, NU har rotat sig i min benmärg. Kanske det är så att jag nu när veckoslutet väl är här har svårt att släppa loss. Min kropp säger SOV, ta det lugnt, gör myselipys- saker, medan mitt undermedvetna desperat försöker få mig att tro att det nog finns en massa som måste göras. Sanningen är att det inte finns något som måste göras idag, eller imorgon heller för den delen. Jag är fast i sekundtidtabellen. Även nu ser jag mig runt som ett nervvrak för att hela tiden ha koll på vad som händer runt mig. Hur skulle det vara att blåsa av spelet. För fan, det enda som händer är att min persilja sakta men säkert återfår sin spänst tack vare att jag kom ihåg att duscha den.

Det börjar arta sig. Jag skiter i gymmet. Sådana aktiviteter är till för att avreagera sig efter en hetsig dag på jobbet, inte att slita reven av sig en skön och slapp lördag. Jag intalar mig att min kropp inte lider av att jag slappar.

Kanske jag snart går och tar en varm dusch och gör mig sådär mysigt lördagsfräsch. Börjar le istället för att strama på läpparna. LÖSGÖR MIG SJÄLV!!

Ahhh. Det blir nog en bra dag. Det som återstår.

eilen taas rosiksessa ja nam.

nam.

well actually i did save one.

This time I took them all away. Cause sadly enough, I am almost as guilty as him (or perhaps even more, depending on how he feels, if he does). And quite frankly it doesn't even bother me anymore. I'll just forget about it, all of it, unless the nice parts, because there's nothing wrong with sweet memories.

I just feel bad for having played a role of being cold. But I did play it well. Why stop now? I'll probably need to have my heart broken a few more times before I'm tumbled enough to learn from my mistakes. Right now I'm still too proud to learn anything.

At least now I know love, and why you always should be honest with yourself.

If I get a chance I will tell him I'm sorry. He told me he was, many times.

Jag har drömt de underligaste drömmar och vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Drömmen jag drömde i natt kändes som en fortsättning till en tidigare dröm som jag bara inte kommit ihåg. I den drömmen hade jag och några SU:are fått för att Mandelin var vår fiende och planerade att ta livet av henne. Jag tjuvstartade; befann mig i en situation med henne och råkade ha en pistol. Jag sköt henne i pannan och hon dog på fläcken.

Problemet var att jag på nåt vis var anställd som hemhjälp eller nåt av Mandis föräldrar, och mordet hade ägt rum hemma hos dem. Jag kunde inte just då skyffla iväg liket nånstans, så jag styckade flickan och stoppade benen mellan bäddsoffan och resten skar jag i små bitar och lade i en byk-korg.

Fortsättning följer.

Eilen oli hieno päivä. Rosiksessa törmättiin kaikenlaisiin ihaniin ihmisiin ja koko paikka oli vain täynnä rakkautta. Ensin Carusel- posse ja sitten vielä Taik- posse. Oli mieletöntä, ja tanssilattioiden susi sveitsiläisprinsessakin tanssi pilkkuun asti lasinsirukaaoksen keskellä.

Prinsessan kanssa käveltiin sitten kotiin Töölöön, kuin kesä olisi ollut, vaikka meitä piinasi viiltävä tuuli ja meillä molemmilla oli vain pienet hameet päällä. Snägärin kautta mentiin, ja kaikki miehet ihastui meihin. Mulle kerrottiin että mulla on eloisat silmät, se oli kieltämättä ihan suloista. Puoli viiden aikaan olin kotona ja hyökkäsin iltapesun kautta pyjamat ja villasukat päällä lämpimään pesääni untuvapeiton alle.

Tänään nousin sitten puoli neljältä. DJ Extacy herätti mut viattomalla valituksella ettei löydä passiaan (vaihteeksi). Yritin soittaa mutta se ei vastaa. Haluisin että se tulisi kanssani salille.

Mutta että nämä Ystävät. Voi ihanuutta, voi sitä ehdottoman rakkauden ja kiintymyksen määrää jonka jaan niiden kanssa! Caruselilaisia oli jo kerennyt tulla hirveen paljon ikävä, ja pelkäsin melkein, että mut on heivattu siitä porukasta. Näin ei kuitenkaan ollut, kaikki oli ennallaan ja mua halailtiin ja pussailtiin niiden monen kuukauden edestä, jotka olen missannut.
(Ja siellä on kuulemma vielä kireä tunnelma. Joten minä en kyllä se ongelma ollut, terveisiä fasistivallalle...)

Pian on kesä ja me olemme taas villejä ja vapaita LÄMMÖSSÄ. Helsingin kesä on sitä hienointa! Voi miten odotankaan. Nam...

alltså, klart jag har en skiftnyckel. jag är ju en självständig kvinna.

hon var nog himla söt när hon bestämde sig för att bli ute och röka en cigarrett istället för att komma in i värmen och gå till sin mormor och sova.

jag flinade lite.

när hon sedan kom in så kurkkade hon in genom min postlucka, och jag fnissade igen, och gick ut i trappan. vi fnissade. hon sa att hon kanske kommer och hälsar på på morgonen, jag sa "inte före två". sen gick hon upp. och vi fnissade var för sig.

fniss

nåååja ikväll blir det party party!

var inte fröken linda sjuk? frågar vargarna

jo, hon var

men man kan parta lite lugnt och fint.